Astrolabium
From Wikipedia, the free encyclopedia
Astrolabium (av astro-, 'stjerne', og labe, 'å ta') er eit astronomisk instrument som tidlegare vart brukt til å avgjera plasseringa til himmellekamar og dermed rekna ut tida på døgnet, eller - dersom tida er kjent - avgjera breiddegraden ein er på. Dei eldste astrolabiuma er frå antikken, men instrumenta vart nytta nesten heilt fram til 1900-talet.
Det vart brukt av både astronomar, navigatørar (som brukte ein variant av astrolabium kalla «sjø-astrolabium») og astrologar. Med eit astrolabium kunne ein løysa mange ulike problemstillingar knytt til tid og posisjonen til sola og stjernene. Ein kan blant anna avgjera høgda til himmellekamar og finna ut den lokale tida. Astrolabiumet vart oppfunnet i det antikke Hellas.[1] Det vart raskt teke i bruk i den arabiske verda. Grunnen til at det vart teke i bruk så raskt i den arabiske verda kjem av at astrolabiumet var ein særs presis metode til å finna retninga mot Mekka på. Apparatet var også nyttig for muslimsk bøn ettersom ein kunne bruka det til å finna tidene til salahbønene. Seinare kom astrolabium til Europa, der det vart gjort til eit noko enklare instrument.[2]
Ein brukte den noko enklare utgåva av astrolabiumet blant anna til sjøs, og det vart brukt i vid utstrekking av oppdagingsreisande. Astrolabiumet møtte sitt endelikt mot slutten av 1700-talet, då sekstanten vart oppfunnen. Det skal endå nemnast at jakobsstaven vart oppfunnen før astrolabiumet gjekk ut av bruk.[3]