De tre väktarnas uppror
From Wikipedia, the free encyclopedia
De tre väktarnas uppror[1] (även kallat "Wu Geng upproret"[2]) var ett kinesiskt inbördeskrig[3] som utspelades under 1000-talet f.Kr. och som kom att startas av missnöjda Zhouprinsar, Shanglojalister, vasallstater samt utomstående riken mot den härskande Zhoudynastin ledd av Ji Dan, hertig av Zhou[4].
De tre väktarnas uppror | |||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Del av De tre väktarnas uppror | |||||||||
| |||||||||
Stridande | |||||||||
Zhoulojalister
|
De tre väktarna, Shanglojalister och separatister
Andra mindre upprorsstater. Dongyi-stater och Huaiyi-folket
| ||||||||
Befälhavare och ledare | |||||||||
Ji Dan, Hertigen av Zhou Kejsare Cheng av Zhou Ji Shi, Hertigen av Shao Jiang Ziya, Hertigen av Lü Shang Visegreve Qi av Wey Storbesvärjare Bo Qin Ke, Hertigen av Shao Hertigen av Lian Befälhavare Zhi Befälhavare Qian. |
Guanshu Xian Shu Du av Cai (Caishu) Huoshu Chu (tillfångatagen) Wu GengMall:Stupad Härskaren av Tang Markisen av Yan (tillfångatagen) Äldste av FengMall:Stupad | ||||||||
Förluster | |||||||||
Okänt, staden Yin brändes ned. |
De tre väktarnas uppror har sin början i Shangdynastins slut, vilket skedde genom att Zhou besegrade kejsare Shang Zhous armè. Det här ledde i sin tur till att kejsaren Shang Zhou begick självmord. Kejsarens självmord var slutet för Shangdynastins cirka 600-åriga välde (cirka 1600–1000 f.Kr.). Kung Wu tillsatte sina tre bröder Guanshu, Caishu och Huoshu som "de tre väktarna i öst" vars syfte var att säkra de nya erövringarna som gjorts i Shangs gamla provinser[1]. När Wu av Zhou avled, blev hans son Cheng av Zhou krönt till konung. Cheng ansågs dock alltför ung för att själv kunna regera. De tre väktarna ville utnämna Guanshu till förmyndare över den unge kungen. Chengs farbror Ji Dan, hertig av Zhou, utnämnde dock sig själv till förmyndare innan Guanshu hunnit utses till förmyndare. Genom sin självutnämning tog Ji Dan över makten i hovet vilket var början på Zhoudynastins första stora maktstrid. De tre väktarna ansåg att Ji Dans handlande endast var ett dolt illegalt sätt för att själv tillskansa sig tronen och inte ett agerande utifrån den unge kungens bästa. De höll fast vid att Guanshu borde ha utsetts till förmyndare för unge Cheng[5].
De tre väktarna bildade en allians bestående av separatistiska adelsmän, Shanglojalister under prins Wu Geng[6][3] , samt flera mindre Dongyi- och Huaiyistater[4] (två folkslag i östra Kina). Tillsammans ledde dessa upproret som skulle komma att resas mot kungens farbror och förmyndare, Ji Dan. Responsen från Ji Dan blev en militärkampanj riktad mot östra Kina som bedrevs under tre år. Kampanjen resulterade i att Ji Dan lyckades slå ned upproret. Ji Dan nöjde sig inte med att ha slagit ned motståndet, utan erövrade också nya områden i öst, samt bildade en ny politisk ideologi, Fengjian[1][3]. Fengjian ledde till det kinesiska imperiets grundande.
Edward L. Shaughnessy kallar händelsen "En tronföljdskris som resulterade i ett avgörande tillfälle som inte enbart kom att beröra och förändra den västra Zhou-dynastin, utan för hela det kinesiska statsmannaskapets historia".[3]