Första Vatikankonciliet
romersk-katolska kyrkans tjungonde allmänna kyrkomöte / From Wikipedia, the free encyclopedia
Första Vatikankonciliet (latin Concilium Vaticanum primum[1]) var romersk-katolska kyrkans 20:e allmänna kyrkomöte. Det öppnades den 8 december 1869 av påven Pius IX och avslutades i förtid den 20 oktober 1870[2] sedan italienska trupper intagit Rom och Kyrkostaten upplösts.
Konciliet ökade påvens makt genom att slå fast dogmen om påvens ofelbarhet samt dogmen om hans universalepiskopat, vilket syftar på påvens rätt att ingripa i varje biskops sätt att leda sitt stift.[3][4] Första Vatikankonciliet utgjorde ett hårt slag mot den gallikanska rörelsen, som betonade enskilda nationella kyrkors relativa självständighet, genom att istället tydligt deklarera den ultramontana positionen.[5]
Kyrkomötet behandlade särskilt (1) frågor om uppenbarelsen och dess förhållande till förnuftet, (2) ecklesiologin, det vill säga läran om kyrkans väsen. Konciliet antog två konstitutioner: Dei Filius och Pastor aeternus. Påvens främsta syfte med konciliet var att hantera de riktningar i tiden, rationalism, liberalism och materialism, som han såg som problem.[6]