Köpkraftsparitet
From Wikipedia, the free encyclopedia
Köpkraftsparitet eller köpkraftsjustering (engelska: purchasing power parity, PPP) är ett mått som används inom ekonomi för att kunna jämföra prisnivån på varor och tjänster mellan olika länder. Köpkraftsparitet används för att räkna ut vilken växelkurs som krävs för att länder med olika valutor ska ha samma köpkraft. Genom att köpkraftsjustera tar man alltså hänsyn till prisskillnader mellan länder. Måttet har flera användningsområden, men det primära är att kunna jämföra olika länders BNP till en konstant prisnivå.
En valutas växlingskurs mot en annan kan skilja sig från relationen mellan den köpkraft valutorna har i sina respektive hemområden. En svensk krona kan växlas till 0.8 manat i Azerbajdzjan, men samma krona kan man inte köpa lika mycket saker för i Sverige som man kan med 0.8 manat i Azerbajdzjan. Eftersom priset på lokala varor och tjänster som inte säljs mellan valutaområdena ofta är lägre i fattigare valutaområden, så skulle valutamarknadens växlingskurs ge en snedvriden bild av vad prisnivån är i ett land. När man jämför BNP mellan länder kan man använda köpkraftspariteter för att justera för skillnaden i prisnivå mellan länder. På detta vis får man en jämförelse av volymen av producerade varor och tjänster, snarare än kostnaden för dessa. Analogt kan man jämföra hur man skiljer på BNP i löpande respektive fasta priser inom en ekonomi. När BNP i fasta priser beräknas justerar man för prisutvecklingen mellan olika tidpunkter, medan i fallet med köpkraftsjusterad BNP eliminerar man istället prisvariationer mellan länder.