Nicaenska trosbekännelsen
From Wikipedia, the free encyclopedia
Den nic(a)enska trosbekännelsen – också kallad Credo, eftersom den på latin inleds med detta ord – är en kristen trosbekännelse, som, sånär som på två ord, är gemensam för både västliga och östliga kyrkor. I Svenska kyrkan, där den apostoliska trosbekännelsen är vanligast, används den nicaenska trosbekännelsen främst under högtider. [1] Den är en av de tre ekumeniska trosbekännelserna.
Trosbekännelsen, som antogs vid det första konciliet i Nicaea år 325 och utvidgades vid det andra konciliet i Konstantinopel år 381, heter nicaeno-konstantinopelska trosbekännelsen. Den används idag i den Ortodoxa Östkyrkan. Västkyrkan har ändrat den ursprungliga trosbekännelsen genom att lägga till "filioque" - av Sonen och menar att Den Helige Anden utgår inte bara från Fadern utan även från Sonen. Denna ändring blev orsaken till den stora schismen år 1054.