Rederi Transatlantic
svenskt rederi / From Wikipedia, the free encyclopedia
Rederi AB Transatlantic var ett svenskt rederi verksamt 11 oktober 1904 – 1994. Företaget grundades av Wilhelm R. Lundgren (1856–1914), G.D. Kennedy (1850–1916) och Gustaf Palmgren (d. 1907). Dessa tillhörde på sin tid de rikaste personerna i Sverige.
- För Rederi AB Transatlantic (2005–2015), se Viking Supply Ships AB.
Lundgren planerade redan på 1890-talet en svensk transocean linje på Sydafrika. Den svenska exporten dit gick via Storbritannien, förutom vissa trälaster med svenska segelfartyg. Problemet var dock att det saknades returlaster från Sydafrika i tillräckliga volymer för att ge lönsamhet. Lungrens rederiverksamhet inskränkte sig därför till trafik på Nordsjön och Östersjön genom Rederi AB Nike, som bildats 1900. Lundgrens inspiration var Broströms och Johnsons expansiva rederier. För att etablera linjetrafik på Sydafrika krävdes två fartyg. Det gick bara att finansiera ett genom Nike-rederiet, som beställde Kratos i West Hartlepool. För att beställa systerfartyget Atlantic i Newcastle bildades Rederi AB Transatlantic 1904 med stöd av G.D. Kennedy. Svenska varv hade inte resurser att bygga dessa fartyg, som var enkla enkeldäckare med en fart av 9-10 knop.
På de transoceana linjerna härskade karteller, de så kallade transoceana linjekonferenserna. De däri ingående rederierna släppte ogärna in nykomlingar på marknaden och fraktkunderna meddelades, att om de anlitade Nike-rederiet så skulle deras innestående rabatter bli förverkade. Lundgren for till London och fick där konferensens tillåtelse att med Svenska Sydafrika Linien ta frakter, fast endast från Skandinavien till Sydafrika, men överhuvudtaget inte därifrån. Lösningen blev att utsträcka linjen till Brittiska Indien och Australien så, att man tog laster från Skandinavien till både Sydafrika, Indien och Australien och returlaster hem från dessa områden. För den utökade trafiken krävdes ytterligare tonnage. Därför beställdes fyra ångare Tasmanic, Australic, Indianic och Hellenic för Transatlantic, som levererades 1907-1909 från engelskt varv. Även rörande Australientraden fick Lundgren fara till London och förhandla med konferensherrarna och utverka koncessioner. Till sist uppnådde man även lönsamhet i trafiken på Australien. Nikerederiet uppgick 1908 i Transatlantic och fler fartyg inköptes.
Gunnar Carlsson började som tjänsteman i företaget 1904 och då Lundgren avled 1914 blev Carlsson verkställande direktör och innehade den post fram till 1953, varefter han var styrelseordförande till 1967. Carlsson vidareutvecklade linjesjöfarten, men den stora depressionen drabbade hårt och 1932 gick bolaget i likvidation, men rekonstruerades. Krigsförlisningarna under andra världskriget var stora och tio fartyg förlorades helt. Detta ledde emellertid till att rederiet vid krigsslutet stod väl rustat med en modern flotta.
Ekonomiska problem från slutet av 1970-talet ledde till utförsäljningar av fartyg och omstrukturering av verksamheten. År 1984 övertog Transatlantic större delen av Broströms linjenät och fartyg. De då sammanslagna rederierna fick namnet Transocean. Men även detta rederi gjorde förluster och det köptes 1988 av Bilspedition AB, som tidigare anskaffat andra rederier i syfte att skapa en allomfattande logistikkoncern. Transatlantic blev 1989 ensam ägare av Atlantic Container Line. Bilspeditions planer misslyckas dock och 1992 sades all Transatlantics personal upp.
Transatlantic tillhörde grundarna av oljebolaget Koppartrans och hade ett flertal dotterbolag såsom Transmark, Transpacific, Trans-Ex och Transocean.