Venezuelanska självständighetskriget
From Wikipedia, the free encyclopedia
Venezuelanska självständighetskriget (1811–1823) var ett av de spanskamerikanska självständighetskrigen under tidigt 1800-tal, då självständighetsrörelser i Latinamerika slogs mot Spanska imperiet, sedan Spanien drabbats hårt av Napoleonkrigen. Den 5 juli 1811, förklarade sju av tio provinser i Generalkaptenskapet Venezuela sin självständighet. Första republiken Venezuela existerade fram till 1812, efter jordbävningen i Caracas 1812 och slaget vid La Victoria (1812). Simón Bolívar ledde ett fälttåg för att återta Venezuela, vilket ledde till skapandet av Andra republiken Venezuela 1813; men inte heller den varade länge, och republiken föll efter lokala uppror samt spansk återerövring. Först vid Simon Bolívars fälttåg för Nya Granadas befrielse 1819-1820 säkrades Venezuelas självständighet från Spanien, ursprungligen som en del av Storcolombia).
Venezolanska självständighetskriget | |||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|
Slaget vid Carabobo | |||||||
| |||||||
Stridande | |||||||
Venezolanska frihetskämpar | Spanska imperiet | ||||||
Befälhavare och ledare | |||||||
Simón Bolivar |
Den 17 december 1819 i Angostura utropades Storcolombia som självständigt. Efter ytterligare två års krig, som dödade halva Venezuelas vita befolkning, blev Storcolombia officiellt självständigt från Spanien 1821 under Simón Bolívars ledarskap. Venezuela, samt det som senare blev Colombia, Panama och Ecuador, utgjorde då delar av Storcolombia fram till 1830, då Venezuela slutligen blev ett eget land.