Irlands delning
From Wikipedia, the free encyclopedia
Irlands delning syftar på att Irland, vilket omfattar huvudön Irland, territorialvatten och andra utomliggande öar som exempelvis Great Island, Achill, Gorumna, Arranmore, Skellig Michael, Rathlin, med flera, är delat mellan två olika territoriella jurisdiktioner; nämligen Republiken Irland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, där Nordirland utgör en självstyrande riksdel.[7][8][9] Irlands delning (engelska: Partition of Irland, iriska: Críochdheighilt na hÉireann) ställs ofta i motsats till upprättandet av ett oberoende och politiskt enat Irland (engelska: United Irland), en förhoppning som delas av många irländare. Majoriteten i Nordirland har dock velat vara kvar i union med Storbritannien, vilket inneburit ett hinder mot ett enande. Långfredagsavtalet 1998 var en avgörande händelse i den då tre årtionden långa Nordirlandkonflikten, där parterna i Nordirland, samt Republiken Irland och Förenade kungariket, kom överens om att ett enat Irland endast skulle kunna uppnås med fredliga medel och med stöd av demokratiska majoriteter i bägge delar av ön.[10][11]
Irlands delning | |
Irländska fristaten fick 1922 jurisdiktion över 26 av Irlands grevskap, efter att sex självstyrande grevskap i Nordirland begärt att få stanna kvar i unionen med Storbritannien från 1801. | |
Plats | Irland |
---|---|
Datum | 6-13 december 1922 |
Karaktär | Implementering av Anglo-irländska avtalet. |
Part I | Förenade konungariket Storbritannien och Irland |
Part II | Irländska fristaten |
Part III | Nordirland |
Ledare I | Georg V, brittisk och irländsk monark |
Ledare II | W. T. Cosgrave, fristatens regeringschef |
Ledare III | James Craig, nordirländsk premiärminister |
Syfte | Samtliga Irlands 32 grevskap lämnar unionen med Storbritannien enligt Anglo-irländska avtalet den 6 december 1922.[1] |
Resultat | Självstyret i de sex nordliga grevskapen åberopar artikel 12 i avtalet och begär att få stanna kvar inom unionen.[2][3][4] Kung Georg V bekräftar begäran och meddelar detta den 13 december.[5] |
Övrigt | Självstyrelselagen från 1920 fortsätter att gälla i Nordirland.[6] |
Delningen av Irland är en följd av de lagar och avtal som med början av 1920 introducerade irländskt självstyre inom Förenade kungariket Storbritannien och Irland och Anglo-irländska avtalet som 1922 upprättande en självstyrande irländsk fristat inom Brittiska imperiet.[6][1] Fredsavtalet gav Irlands samtliga 32 grevskap rätten att lämna den union som upprättats 1801, men det gav också de sex nordliga grevskapen självstyre i rätten att välja om de ville tillhöra ett enat Irland (engelska: United Ireland) eller stanna kvar inom Förenade kungariket (engelska: United Kingdom).[3][2]
Genom Balfourdeklarationen 1926 och Westminsterstatuten 1931 erhöll de brittiska dominierna, inklusive Irländska fristaten, ett sådant oberoende i lagstiftningshänseende från den brittiska regeringen i London och parlamentet i Westminster att man på egen hand skulle kunna uppnå självständighet.[12][13] I samband med Edvard VIII:s abdikation lade man fram och antog en ny författning som 1937 ersatte fristaten med en ny statsbildning under det iriska namnet Éire (svenska: Irland), och på engelska Ireland.[14] År 1949 fick man lämna Samväldet efter att de sista funktionerna för monarkin avskaffats, och man antog Republiken Irland (iriska: Poblacht na hÉireann, engelska: Republic of Ireland) som en beskrivning av sin nya status.[7][15]
Under författningen från 1937 hävdade den nya irländska statsbildningen rätten att under namnet Irland ensamt företräda den irländska nationen och att det nationella territoriet utgjordes av hela Irland.[16] Detta anspråk ledde till en långvarig tvist med Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland som fortfarande kontrollerade delar av Irland där tre tiondelar av befolkningen bodde. Det var inte förrän Långfredagsavtalet 1998 som klyftorna kunde överbryggas genom att parterna i Nordirland enades, att britterna införde ett nytt partssammansatt självstyre, att republiken avsade sig anspråken på överhöghet över Nordirland, och att nya gemensamma institutioner omfattande hela Irland (engelska: All-Ireland) skapades.[10][17][18][19]