Porajmos
From Wikipedia, the free encyclopedia
Det romska folkmordet eller romska förintelsen, även känt som Porajmos, eller Samudaripen (romska; uppslukande respektive massmord), var Nazitysklands och deras allierades försök att utrota Europas romer och sinti.
Romer och sinti tillhörde, vid sidan av judarna, dem som drabbades hårdast av nazisternas ras- och utrotningspolitik. Romer/Sinti förföljdes och dödades urskillningslöst av tyska Einsatzgruppen på östfronten och tusentals av dem fördes från det av Tyskland ockuperade Europa till arbets- och förintelseläger. I början av 1943 inrättades ett "zigenarläger" i Auschwitz-Birkenau där över 20 000 romer/sinti internerades. Lägrets fångar likviderades natten mellan den 2 och 3 augusti 1944 då de sista romerna, närmare 3 000 personer, gasades ihjäl.[1]
Antalet romer som mördades under Porajmos är svårt att fastställa. Forum för levande historia uppger, att mellan 200 000 och 500 000 av de cirka en miljon romer, som de menar levde i Europa vid denna tid mördades av nazisterna.[2][3] Andra källor anger siffror på upp till 1 500 000 mördade romer, men utan att redovisa tillfredsställande dokumentation.[4]
Termen Porajmos, som kan ses som en motsvarighet till judarnas Shoah, introducerades på 1990-talet av lingvisten Ian Hancock[5] (Romani: Yanko le Redžosko) vid The Romani Archives and Documentation Center. Oftast används dock det allmänt kända begreppet förintelsen även om folkmordet på romer och sinti.[6]
Under förintelsen, år 1939 till 1945 nekade Sverige romer som enda etnisk folkgrupp skydd från förintelsen. Sverige hade en stenhård linje att inga romer skulle få komma in i Sverige, alldeles oavsett omständigheter, alltså även om förintelsen pågick. [7]