Fri rörlighet för arbetstagare
grundläggande rättighet inom Europeiska unionen / From Wikipedia, the free encyclopedia
Fri rörlighet för arbetstagare innebär att unionsmedborgare har rätt att röra sig fritt inom Europeiska unionen för att söka arbete och/eller ta anställning i andra medlemsstater på samma villkor som de egna medborgarna. Den fria rörligheten innebär att all diskriminering av arbetstagare från andra medlemsstater på grund av deras nationalitet är förbjuden vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor, såvida inte unionsrätten medger undantag i särskilda fall.[1] Den fria rörligheten för arbetstagare utgör en del av den fria rörligheten för personer och är en grundläggande rättighet enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Grunden för den fria rörligheten för arbetstagare lades genom Romfördraget, som trädde i kraft den 1 januari 1958. Enligt fördraget skulle den fria rörligheten för arbetstagare genomföras som en del av upprättandet av en gemensam marknad inom Europeiska gemenskaperna senast vid utgången av en övergångsperiod på tolv år. Genom förordningen om arbetskraftens fria rörlighet förverkligades den fria rörligheten för arbetstagare den 8 november 1968.