Första vågens feminism
feminismens historia under sent 1800-tal till tidigt 1900-tal / From Wikipedia, the free encyclopedia
Första vågens feminism är den första fasen av den organiserade feminismen eller kvinnorörelsen.[1] Under första vågens feminism fokuserades på genomförandet av formella lagliga rättigheter som kvinnlig rösträtt, rätten till utbildning, rätten att yrkesarbeta, att kontrollera sin egen ekonomi, och kvinnors juridiska frihet från manligt förmynderskap. Den föregicks av protofeminismen och följdes av andra vågens feminism.[1]
Första vågens feminism hade sin bakgrund under franska revolutionen men organiserades i Västvärlden vid mitten av 1800-talet och upphörde under 1920-talet: tidpunkten varierar dock i praktiken mellan olika länder, och vissa länder nådde första vågens feminism först under 2000-talet.
Termen 'första vågens feminism' myntades av Martha Lear i The New York Times Magazine i mars 1968, för att skilja den då pågående andra vågens feminism, som främst fokuserade på informella rättigheter, från den föregående kvinnorörelsens verksamhet och mål.[2] Första vågens feminismen upphörde när man hade lyckats uppnå de lagliga förändringarna och uppfyllt kraven på lika rösträtt och övriga krav på lagreformer, och den Nya Kvinnan sågs som denna rörelsens resultat och slutmål, som man ansåg sig hade uppnått.