Kritik mot Treenighetsläran
From Wikipedia, the free encyclopedia
Kritik mot Treenighetsläran omfattar idag allt från tvivel till avståndstagande som framförs av ett antal kristna trosinriktningar och av samtliga muslimer, judar och bahá'í-troende angående uppfattningen att Gud är en enda till sitt väsen men samtidigt tre hypostaser eller personer: Fadern (Gud), Sonen (Jesus Kristus enligt sin preexistenta natur) och Anden (Den Helige Ande). När det enbart handlar om kristna gruppers avvisande av treenighetsläran används begreppet antitrinitarism. Denna var mer utbredd under kristendomens första århundraden, och även om de ledande kristna biskoparna enades på 300-talet e.Kr.[1] har debatten pågått ända fram till idag, och inbegriper även forskare.[2]
- Den här artikeln handlar om kritik mot Treenighetsläran som inte får plats i artikeln treenighetsläran. För mer neutral information om treenighetsläran, se Treenighetsläran.
Treenighetsläran är intimt förknippad med kristologin, läran om Kristi natur – människa, gud, eller båda delarna? Skapad eller född? Apostlarna som traditionellt anses ha skrivit Nya Testamentet klargjorde inte frågan, utan den blev föremål för debatt. Nya Testamentet är till och med motsägelsefull; båda sidor kan finna stöd i denna fråga. Formellt enades efter mycket möda och ändlösa debatter en rad sammankallade biskopar från den tidens kristnade värld vid ett kyrkomöte i Konstantinopel (nuvarande Istanbul) år 381 om treenighetsläran, att Gud är en natur i tre personer. Den ende Guden förklarades på ett mystiskt sätt, som är omöjligt för människan att fullt ut förstå, ha tre framträdelseformer (hypostaser).[3] De som inte accepterade detta blev utstötta. Knappt 300 år senare anklagade den då nya religionen islam och dess heliga bok Koranen de kristna för avgudadyrkan; att bryta med den sanna monoteismen genom att dyrka tre gudar i stället för en:
” | De som säger: "Gud är den tredje av ett tretal" förnekar sanningen - ingen annan gud finns än Gud, den Ende. Och om de inte upphör med sina påståenden, kommer de bland dem som yttrar dessa hädelser förvisso att drabbas av ett plågsamt straff. | „ |
– Koranen, Sūratu al-Mā'idah, vers 73. |