Ploiditet
From Wikipedia, the free encyclopedia
Ploiditet betecknar antalet kromosomuppsättningar som ingår i en cell.[1] Antalet kromosomer i uppsättningen kallas det monoploida talet (x). Celler med en uppsättning av detta antal kromosomer kallas haploida.[2] Cellers ploiditet kan variera inom en organism. Hos människan är könscellerna (spermier och äggceller) haploida och har 23 kromosomer. Vid befruktningen slås de samman och bildar ett embryo med 23 + 23 = 46 kromosomer. Eftersom embryots celler innehåller två kromosomuppsättningar (en från vardera föräldern) kallas de diploida (di = två).
Under fosterutvecklingen och även senare under livet händer det i hjärtmuskeln och levern att celler delar sig ofullständigt. Kromosomerna fördubblas (46 * 2 = 92 kromosomer) precis som inför en normal celldelning, men cellen delar sig inte. Dessa "dubbelceller" har fyrfaldig kromosomuppsättning och betecknas som tetraploida.[3] Även celler med ännu högre antal kromosomer kan förekomma polyploida. Syftet med detta är antagligen att hjärtmuskeln och levern har högre krav på metabolism än normala kroppsceller och därför behöver kunna transkribera fler gener samtidigt.
Euploiditet betecknar att en cell har en multipel av artens normala monoploida tal.[2] Till exempel är kromosomantalet i de flesta mänskliga celler 46 (diploid; normal euploiditet), men även en sådan mänsklig cell som skulle ha en extra uppsättning av de 23 kromosomerna (triploid) skulle kallas euploid (avvikande euploiditet).[2] Detta till skillnad från aneuploida celler där en eller flera kromosomer avviker från multipeln (exempelvis 45 eller 47 kromosomer hos en mänsklig cell).[2]