Postglacial landhöjning
From Wikipedia, the free encyclopedia
Postglacial landhöjning är landhöjning orsakad av att jordskorpan återvänder till ett mekaniskt viloläge efter att ha befriats från inlandsisens tryck.
I slutet av senaste istiden var delar av norra Europa och Nordamerika täckta av ett upp till 3 km tjockt istäcke. Isen pressade genom sin tyngd ner jordskorpan i manteln. När isen smälte undan, började landet att stiga igen. På grund av jordmantelns höga viskositet tar denna process tusentals år.
Forskning har visat att landhöjningen inledningsvis var omkring 75 mm/år. Denna fas pågick i cirka 2000 år då isen tunnades ut och drog sig undan. När isen hade försvunnit, minskade landhöjningen till cirka 25 mm/år, och avtog sedan exponentiellt. Landhöjningen beräknas pågå i cirka 10 000 år till. Där landhöjningen idag är som störst kan 50–100 m landhöjning återstå. Exempelvis beräknas att Kvarken kommer att torrläggas vilket leder till att Bottenviken blir en sötvattenssjö med älvförbindelse till Bottenhavet.
I Sverige har den totala landhöjningen haft sitt maximum i Ångermanland (Höga kusten), där landet har höjt sig 800 meter sedan det trycktes ned som mest under istiden.[2] För närvarande är landhöjningen i Sverige mellan 0,5 mm/år och 9,2 mm/år. Den största landhöjningen äger rum i Furuögrund i norra Västerbottens kustland. Det minsta värdet gäller för sydligaste Skåne.[3] I Mälardalen är höjningen cirka 4 mm/år och kring Höga kusten cirka 8 mm/år.[4]
Den pågående klimatförändringen kan resultera i att landhöjningen minskar på grund av att medelhavsvattenytan höjs. I en prognos från ett FN-organ 2007 har prognosticerats en höjning av medelhavsvattenytan på 0,15–0,5 m under de närmaste 100 åren. För exempelvis Stockholms del som har en skenbar landhöjning på knappt 4 mm/år vid en höjning av medelhavsvattenytan på drygt 1 mm/år, skulle detta innebära att landhöjningen hamnar i intervallet 0–3,5 mm/år de närmaste 100 åren.