Renässansens musik
From Wikipedia, the free encyclopedia
Renässansens musik är en epok i den västerländska musikhistorien. Det förekommer vitt skilda indelningar av epoken, med renässansens början satt till mellan 1300 och 1500, och dess slut med barockens början, vilket är lika komplicerat. Renässansen föregås av medeltiden eller ars nova, beroende på indelning.
Musikens historia | |
---|---|
Antikens musik | |
Tidig | |
Medeltiden | (500–1400) |
Renässansen | (1400–1600) |
Barocken | (1600–1760) |
Konstmusik | |
Barocken | (1600–1760) |
Klassisk | (1730–1820) |
Romantiken | (1815–1910) |
Modern och samtida | |
Modernism | (1900–) |
Postmodernism | (1960–) |
Epoken kännetecknas av att kontrapunktiken och polyfonin utvecklas. Den sakrala musiken börjar bli flerstämmig, och lånar ofta in melodier från den profana, medan allt färre verk är påverkade av den gregorianska sången. Den första polyfona vokalmusiken, som framfördes a cappella, för kyrkan är från epoken, med kompositörer som Guillaume de Machaut, Johannes Ockeghem och Antoine Brumel. Cantus firmus är vanligt, och inlånade melodier som fallet är med parodimässa och parafrasmässa (parodimässan förbjöds dock under tridentinska mötet). Vanliga genrer är mässan, motetten, chansonen och madrigalen. Med boktryckarkonsten blev det lättare att mångfaldiga noter.
Virginalen och fiolen blev vid sidan av spinetten, trumpeten och lutan centrala instrument.