Rudolf Hilferding
österrikisk politiker / From Wikipedia, the free encyclopedia
Rudolf Hilferding, född 10 augusti 1877 i Wien, död 11 februari 1941 i Paris, var en österrikiskfödd tysk politiker. Han var 1906 redaktör för Die Neue Zeit, 1907–1915 huvudredaktör för Vorwärts och 1918–1922 huvudredaktör för Die Freiheit, de oavhängiga socialdemokraternas organ.
Rudolf Hilferding | |
Född | 10 augusti 1877[1][2][3] Wien[4] |
---|---|
Död | 11 februari 1941[2][5] (63 år) Paris[4] |
Medborgare i | Österrike och Weimarrepubliken |
Utbildad vid | Wiens universitet |
Sysselsättning | Nationalekonom, författare, politiker[4], läkare |
Befattning | |
Ledamot av Weimarrepublikens riksdag Riksfinansminister regeringen Stresemann I (1923–1923) Riksfinansminister regeringen Müller II (1928–1929) | |
Politiskt parti | |
SPD Tysklands oberoende socialdemokratiska parti Socialdemokraterna | |
Maka | Margarete Hilferding Rose Hilferding |
Barn | Karl Hilferding (f. 1905) Peter Milford-Hilferding (f. 1908) |
Redigera Wikidata |
Rudolf Hilferding var medlem av förtroenderådet i Tysklands socialdemokratiska parti, satt i riksdagen och riksekonomirådet efter 1920, var från augusti 1923 till oktober 1923 under stark opposition från riksdagens konservativa element riksfinansminister i regeringen Stresemann I samt i samma egenskap medlem av regeringen Hermann Müller II från juni 1928 till december 1929.
Tillsammans med John A. Hobson är Hilferding den som starkast har påverkat Vladimir Lenin och därmed hela den marxistisk–leninistiska synen på imperialismen. Hilferding författade boken Das Finanzkapital (1910), ett jätteverk på 500 sidor ofta svårtillgängligt i sina grundliga teoretiskt-ekonomiska utredningar. Den omfattar alla sidor av den marxistiska ekonomiska teorin och räknas på denna punkt allmänt som det viktigaste verket efter Das Kapital. Orsaken till detta är att Hilferding var den första som metodiskt undersökte den vidareutveckling av kapitalismen som skett efter Karl Marx död. Därför gav han boken undertiteln "en studie av kapitalismens senare utvecklingstendenser".