Trattbägarkulturen
första jordbrukskulturen i Norden / From Wikipedia, the free encyclopedia
Trattbägarkulturen var den första jordbrukskulturen i Norden. Den omfattade ett relativt stort område, från Nederländerna till Polen samt ända upp till Tröndelag i Norge och Dalälven i Sverige. Området kan uppdelas i flera relativt fristående områden som utvecklades åt olika håll, där nordgruppen avser södra Skandinavien som hade en mycket likartad utveckling och homogen kultur.
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2013-02) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Till Sverige och övriga delar av södra Skandinavien kom den cirka 4000 f.Kr. Trattbägarkulturen är egentligen två skilda men närbesläktade kulturer, med påtagliga likheter dem emellan men också viktiga olikheter. Den äldre kulturfasen är samtida med tidsperioden tidigneolitikum och den yngre fasen är samtida med den äldre delen av mellanneolitikum. I östra Mellansverige ersätts trattbägarkulturen av den gropkeramiska kulturen vid övergången till mellanneolitikum i hela östra Sverige. I Östergötland och Sörmland finns dock tecken på att de båda kulturerna samexisterat under en period. Under den yngre perioden förekommer Trattbägarkultur endast i södra Sverige.[1] Förhållandet mellan trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen i östra Sverige påminner om relationen i Danmark mellan den vanliga trattbägarkeramiken och Valby-keramik. När den yngre trattbägarkulturen upphör runt 2900 f.Kr. ersätts den av stridsyxekulturen som, bortsett från enkla primitiva kopior av skafttungepilar i mycket begränsat antal, saknar konkreta likheter med trattbägarkulturen.
Begreppet trattbägarkultur skapades av den polske arkeologen Konrad Jażdżewski 1930 som benämning på ett antal likartade kulturer i norra Europa. Jażdżewski delade in trattbägarkulturen i fyra olika geografiska grupper: nord, syd, väst och öst. Då Jażdżewski gjorde sin indelning av trattbägarkulturen var inga trattbägarboplatser kända norr om Skåne. Hembygdsforskaren och folkskolläraren K A Karlinder hade dock sedan början av 1920-talet genomfört utgrävningar i Nyskottet i Altuna socken. Som amatörarkeolog hade dock Karlinder svårigheter att typbestämma materialet. Karlinders arbete uppmärksammades av Axel Bagge som företog undersökningar i Nyskottet från 1934. Bagge klassificerade trattbägarfynden i Nyskottet som "döstida snörkeramik". 1935 undersökte Bagge ytterligare två trattbägarboplatser, Vallby och Rosenlund i Närke. Samma år kom Sten Florin oberoende av Bagge att undersökta två trattbägarlokaler i Södermanland, Östra Vrå och Brokarn, för att 1936 även undersöka ytterligare två boplatser i Sörmland, Mogetorp och Stora Toltorp. Resultaten kom att uppmärksammas av Carl Johan Becker i hans standardverk om tidigneolitisk trattbägarkultur 1948. Internationellt kom dock inte de mellansvenska trattbägarlokalerna att uppmärksammas, främst för att de inte ingick i Jażdżewskis ursprungliga klassificering av trattbägarkulturens olika grupper. Länge var Nyskottet den enda kända trattbägarboplatsen längs Enköpingsåsens sträcking genom Upplands inland. Under revideringsinventeringarna på 1980- och 1990-talen påträffades dock en mängd boplatser längs åsens sträckning norrut. Efter Enköpingsåsens övergång i Gävleåsen har ett antal trattbägarlokaler senare påträffats, bland annat en vid Östa och en boplats i Kallmossen utanför Tärnsjö som undersöktes 2000-2001.[2]